Kolmilan 2011
Text: Michael Ericson
Eftersom vi fått
blodad tand från förra årets kolningsexperiment så bestämde vi
oss för att göra en kolmila även i år. Eller, rättare sagt, två
milor. Vi hade förra hösten lagt undan ungefär dubbelt så mycket
kolved som vi hade förra året. Men för att spara tid, fördela
riskerna och eventuellt lära oss dubbelt så mycket beslöt vi
dela upp volymen på två milor. En ny kolbotten iordningställdes
en bit från den befintliga.
På den nya
kolbottnen gjorde vi ett experiment att resa milan på en botten
av lastpallar, i stället för det traditionella sättet med
bottenvasar och rost. Detta visade sig fungera utmärkt vad avser
själva kolningen, men avlägsnandet av de överflödiga delarna av
lastpallarna, när veden var inrest, visade sig vara besvärligt,
och kostade några extra filningar av motorsågskedjan…
På kvällen, onsdagen
den 25:e maj tände vi milorna, först den ena, sedan, när vi hade
kontroll över den, även den andra. Mila nr 2 körde vi utan
skorsten, och tog istället på gammalt sätt upp rökhål genom
stybbet runt om milan, för att se hur det fungerade. Allt flöt
på och båda milorna tog kolning som de skulle. Trots kollision
med flera lokala och regionala evenemang, så var det c:a 60-70
personer besökte oss under kvällen, vilket var mycket glädjande.
Framåt midnatt var
det bara jag, Fredric och min bror Christer kvar, och i skenet
från lägerelden avnjöt vi utsökta landgångar från Cateringfirma
Jonsson & Jonsson i Jonsryd, och till det Ålebäckskyld öl. Den
svarta Kolarhunden Myra var förstås också med.
Under våren har Stig
uppfört en kolarkoja av modernt snitt, så övernattningen i
skogen var mycket bekväm till skillnad från förra året, då vi
sov i bilen…ett par timmars sömn unnade vi oss åt gången, mellan
vaktpassen.
Fram på
eftermiddagen dag två hade vi ett tillbud, då skorstenen till
mila nr 1 fattade eld. Jag skulle lägga mig och vila en stund,
och Chrille skulle just åka hem, men hann som tur var upptäcka
branden i skorstenen innan han gav sig iväg. Detta kunde annars
gått mycket illa med milan, då den med största sannolikhet
brunnit ned.
Den tredje dagens
morgon hade mila nr 1 redan kolat ut, varvid vi slog igen den.
Det var något dygn tidigare än vi räknat med. Mila nr 2 tuffade
på, och vi flyttade rökhålen neråt varefter kolningszonen
flyttade sig ner längs sidorna. Eftersom denna mila saknade
skorsten, var vi beredda på att den behövde längre tid för att
kola ut. Men lördag förmiddag, efter två och ett halvt dygn,
bedömde vi även den utkolad. Till skillnad mot förra året, då
milan inte ville svalna, var vi i år noga med att bryta ut
fotbränderna, dvs de okolade vedbitarna som alltid är kvar
längst ner längs milan kanter, i samband med släckningen.
Dessutom vattnade vi under hela kolningen och även efteråt
stybbet för att hålla det tätt. Det blev skillnad, för mila nr 1
rev vi ut redan på lördag eftermiddag, något dygn efter
släckning.
|